Sjuttonde söndagen efter trefaldighet, Andra Mosebok 32:1-4, 30-35

Ibland glömmer Gud bort hur kortlivade kreatur vi är. När Mose går upp på Sinai ägnar Gud fyrtio hela dagar åt att nörda ner sig tillsammans med Mose och tala om hur Guds tempel och Guds lagar ska se ut. Där uppe står tiden still, så Mose behöver inte äta, dricka eller sova. Efter fyrtio dagar kommer han ner, glad och utvilad och med nyskrivna stentavlor i famnen.

Samtidigt håller folket på att få spader därnere. Han har varit borta i fyrtio dagar! Fyrtio! Vad håller han på med? Han är säkert redan död. Vi kan inte vänta hur länge som helst. Ge oss någon riktning, vad som helst. Okej, säger Aron. Ge mig ert guld, allt det ni värdesätter, så försöker vi göra något av det.

En kalv blev det, av guld och praktfullt snidad. Aron hade kanske bara tänkt att det skulle vara Guds riddjur, som Gud skulle sitta på och leda sitt folk, och som själv skulle leda folkets tankar till Gud. Men innan han hinner öppna munnen skriker folket: ”Titta, där är vår Gud”. Ridå.

Vi människor orkar inte med hur mycket ovisshet som helst. Vi kan inte vänta i fyrtio dagar på mat eller fyrtio år på ledning. Vi måste ha något att stoppa i munnen och i öronen nu, och om det dröjer tillräckligt länge så tar vi vad som helst. Det behöver inte nära, bara det mättar. Jord och bark kan bli vår middag och en kalv kan bli vår Gud.

Vi kan inte vänta. Vi måste äta och vi måste ha något slags riktning. Det måste inte vara perfekt men det måste vara nu. För om det dröjer för länge kan en kalv bli vår Gud.

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s